Vi hade lovat han vi fick koranvisningarna av att aka till en fyr som han hade ringat in, strykit under och rutat in. Tydligen ett maste. Sa fastan det var sen kvall och den lag i helt fel riktning korde vi i morkret mot fyren. Vagen dit var odslig och langs med sidorna av vagen kunde man ana stup. Men vi var inte ensamma. Langs med vagen satt det ugglor pa staketen, kaniner och harar skuttade omkring, radjuren gick langs vagen, en skunk skunkade, mossen sprang over vagen...
Slutligen kom vi fram till fyrens parkering. Tomt, morkt, stilla. Vi har nog aldrig varit i sadant morker forut. Stjarnorna och manen gomdes av molnen och en tat dimma omslot oss. Kusligt. I ljuset fran en liten ficklampa gick vi skraja hand i hand ut mot fyren. Fast vi visste egentligen inte om vi var pa vag mot fyren eftersom som vi inte sag nagot ljus. Vi stannade vid en bank och satt dar och tittade ut. Man kunde hora havet brusa nedanfor och vi horde avlagsna sjolejons tjut. Vi sag ingenting utom morker men vi satt kvar anda. Vi funderade pa att sova i bilen och vakna upp till solnedgangen men skippade den ideen da det kandes kusligt att vara kvar. Vi brydde oss inte om att ga vidare i morkret att leta efter fyren som inte los eftersom och det kandes lite farligt.
Vi lamnade banken och gick mot var trygga bil. Vi lamnade morkret och korde vidare i natten. Djuren holl oss sallskap igen och hade hamtat lite fler vanner.
Nagon gang maste vi komma tillbaka och se den dar fyren men framforallt for att se vad det var vi satt och sag pa den dar natten fran banken. Vi vet inte vad det var men det var magiskt. Det ar som nagon klok sager, det ar inte malet som ar det viktiga utan resan dit.